Legida verpisst euch!
Vi befinner oss utanför Stasi-museet i Leipzig. Det är kväll, men fortfarande väldigt varmt, runt 30 grader. Poliserna är blanka i ansiktet. Och många. Men vi, de som poliserna ska skydda, är fler. Runt tusen, skulle jag tippa. Vi har blivit tillsagda att avvakta en stund. Folk har satt sig på marken. Några röker, andra äter chips. Det kollas telefoner. En liten grupp har satt sig på sockeln av den bit av Berlin-muren som placerades här för några år sedan när man ville ha ett monument, men hade svårt att enas om hur ett monument till den fredliga revolutionens ära skulle se ut. Jag ser mig omkring. Och vad jag ser är folk, vanligt folk. Folk som säkert hellre skulle ha gått hem och druckit något svalkande, men som istället envist stannar kvar.
Nu kommer de! meddelas det ur de raspiga högtalarna.
Vi skyndar fram till piketbussarna som står där, i vägen, för att spärra av. Vi sträcker på halsarna, hojtar lite, för säkerhets skull, ifall det skulle finnas någon att hojta åt. Ser du några? frågar jag killen som står bredvid. Ja, jag såg några där borta, säger han och pekar genom ena glipan mellan piketbussarna. Vad känner man igen dem på? undrar jag. Men får inget svar. Och jag har inget nu heller, i så kallad skrivande stund, för när de äntligen dök upp, så var de så skyddande långt borta att det enda man såg var flaggorna. Fanorna. Svart-röd-guld som i Tyskland. Svart-röd-vit som i NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschland och en gång i tiden NSDAP. Men vad de kallar sig när de är ute och "promenerar" i Leipzig på måndagkvällarna är LEGIDA.
Hela vägen hem från demonstrationen hade jag en slogan i huvudet: Legida verpisst euch, keiner vermisst euch, Legida verpisst euch, keiner vermisst euch, Legida verpisst euch.... Fritt översatt: Legida dra åt helvete, ingen skulle sakna er. Jag gillar den slogan, kanske mest för att första gången jag hörde den ikväll så kom den från en till synes lugn och beskedlig dam i femtioårsåldern precis bredvid mig som plötsligt fick mål i mun. Men det fanns många andra bra också: Nazis raus, Nazis raus, Nazis raus raus raus!
Så vad är det för enna, de där Legida? Jo, Legida är en kopia av Pegida som finns i det Dresden, två tågtimmar österut. Att man kallar sig Legida beror på att Leipzig gärna lite kaxigt kallar sig L.E., vilket på dialekt låter identiskt med L.A. Så för att visa att man är hemmahörande i Leipzig och tycker att muslimer är det värsta som finns så kallar man sig Legida. Det där "-gida" ska betyda Gegen die Islamisierung Des Abendlandes. Och Dresdens Pe- betyder Patriotische Europäer. Vad det nu är, patriotiska européer, alltså. Men dessa patrioter är uppenbarligen rädda för att Europa håller på att islamiseras. Jag har fortfarande inte, trots att Pegida och dess gelikar hållt på ett tag, förstått vilken islamisering de talar om. För jag ser ingen. Klart att jag vet att det finns tyska muslimer och till med extrema sådana, sådana som åker till Syrien eller Irak för att slåss. Men var är islamiseringen av Europa? Fastar vi hela månader, ber vi fem gånger om dan, ropar vi Allah akbar? Nej, men vi tillåter att moskéer byggs, därför att det i det upplysta och demokratiska Europa råder religionsfrihet. Och vi låter muslimer på flykt komma hit, därför att vi anser det vara vår moraliska skyldighet. Som kristna. Eller som medmänniskor. Men inte som smygislamiserade marionetter för något hemligt muslimskt världssamfund. Nej, jag har faktiskt ingen aning om vad precis det är de är emot. Kebab? Våra arabiska siffror?
En annan slogan som skanderades ikväll var: Schämt euch. Det betyder: Skäms. Den gillar jag också. Det är verkligen skamligt och pinsamt det de håller på med. Av flera skäl, men jag ska nämna två:
De själva är för dumma för att komma på några egna rim och rop, så de har snott en gammal hit, och missbrukar den nu för sina egna ändamål. Wir sind das Volk skanderades i hela DDR den där magiska hösten 1989, när östtyskarna bestämde sig för att nu fick det vara nog och man började gå ut och demonstrera, då när demokratin vann över enpartisystemet. Då var det demos, folket, som för full hals skanderade att folket, det var just de och inga andra. Och att det folket ville ha rättvisa och demokrati. Att nu ropa samma sak och påstå att det är de, de islamofobiska som är folket, det är en skymf.
Det andra skälet är aktuellare. Ständigt kommer nya rapporter om angrepp mot asylboenden. Och nu senast även i Leipzig. I hela Tyskland har hittills i år utförts lika många attacker mot asylboenden som på hela förra året. Tyskland har ett allvarligt problem med rasism, en rasism som inte drar sig för att riskera andras liv. Att i det läget gå ut och "promenera" mot flyktingmottagande är motsatsen mot att ta avstånd från våldsbenägna rasister. Dessutom kostar demonstrationerna en helvetes massa pengar i säkerhetsåtgärder, pengar som skulle kunna användas på mycket bättre sätt. Till exempel till hemspråksundervisning. Kanske i arabiska. För muslimska barn.